HBO-söndagskomedin Eastbound & down har lite i skymundan smygit sig upp som en Årets nykomling. Den handlar om det före detta baseballproffset Kenny Powers som måste etablera ett nygammalt liv i sin hemstad småstaden.
För inte länge sen hyllad, idoliserad och åtrådd. I dag tvingas han tillbaka till sin gamla högstadieskola på ett gympalärarvikariat, inhyst på nåder hos sin äldre bror. I pick up-trucken lyssnar han till inläsningen av sin egen framgångs- och livscoachingbok, och suktar efter sötman han eldar andra att jaga.
Han är överviktig och arrogant och tvingas långsamt inse att livet på toppen är förbi, att omgivningens beundran försvann i samma stund som armens magi.
Huvudrollen spelas av Danny McBride, som såsat omkring i utkanten av frat pack-gänget ett tag, bland annat som dynamit- och effektexpert i Tropic thunder från förra året. Will Ferrell medverkar som den lokala bilkungen Ashley Schaeffer och står bakom serien med sitt Gary Sanchez Productions.
Och Eastbound & down har samma tonalitet som frat packets grabbfilm (som jag i regel är svag för). Också det här är berättelsen om den manlige, fåfänge antihjälten saltad med en rätt barnslig buskishumor. Och sockrad med omotiverat många nakna pattar.
Och i likhet med föregångarna glimrar dialog och och framförande till ibland. Här i korta, uppjagade meningsutbyten mellan Kenny Powers och Will Ferrells Ashley Schaeffer. Eller när assistenten till Tampa Bay Rays huvudtränares assistent (ja) vill locka Kenny till klubben, och drar fram sitt svarta AmEx för att visa att det finns täckning för lockbuden.
– What’s black? Is black better than gold?
– Haha, yeah. Gold might get you Jonas Brothers tickets. Black get all three of them to suck your dick…
(Paus. Kenny funderar, imponerad.)
– I’m listening.
När Eastbound & down är som bäst handlar den om äkta besvikelse. Dels den vi får uppleva när människor i vår närhet sviker, de vi litar på och hoppas på.
Men mest handlar det om den enorma besvikelsen som kommer när man vågar drömma, släppa taget om verkligheten och verkligen hoppas på ett annat, kanske rikare liv. Även om den drömmen är en skitdröm.
Fotnot: Studera gärna Kennys fina skor, som han tar på sig när han vid ett tillfälle inser att vikariatet på skolan kanske, trots allt, inte bara är temporärt utan något han måste börja vänja sig vid. Han byter då ljusblå gympabyxor och pikétröja mot en all-American outfit med beige chinos, ljusblå oxfordskjorta och bruna mockasiner från L.L. Bean. Det är mina absoluta favoritskor. Blucher heter de.
Kommentera