Rött lag mot blått under 40 år. I “Crips & Bloods: Made in America” tecknar filmaren Stacy Peralta gängens blodiga historia. För People berättar han om hur det var att växa upp i gängbråkens i Los Angeles.
För 35 år sedan var Stacy Peralta med om att revolutionera skejtboardåkningen. Han och ett tiotal andra tidiga tonåringar gjorde sporten rock’n'roll genom att åka på asfalt och i torrlagda pooler så som surfarna gled på sina vågor.
I dag är Peralta 50 plus och dokumentärfilmare. I de tidigare filmerna “Dogtown & Z-Boys” och “Riding giants” berättade han historien om de två brädkulturernas födelse. Han observerade från insidan.
Nu kommer han utifrån för att fråga och förstå. Också här skildras en manlig subkultur, men med betydligt större pretentioner. “Crips & Bloods: Made in America” är ett slags upplysningsprojekt om “inbördeskriget” i södra Los Angeles. Hans egen stad.
– Det har varit förvirrande att växa upp i Los Angeles och vara med om två folkliga uppror. Jag har varit medveten om det fyrtioåriga, olösta gängproblemet men inte kunnat få tillfredsställande svar på varför situationen ser ut som den gör. Inte av någon, någonstans, säger Stacy Peralta.
– Staden delas av med massiva, åttafiliga motorvägar vilket gör att invånarna kan leva i fullständig ovisshet om vad som sker i andra områden.
1969 gick två gymnasiegäng ihop och blev Crips. Tre år senare stack några av medlemmarna efter en intern konflikt, fann nya allierade och blev Bloods. Blått mot rött. Nästan alltid definierade binärt, som varandras motsatser och fiender.
– Men det tragiska är att det finns oerhört få särskiljande drag hos dem. Det är ungar från ghettot, från trasiga eller ickeexisterande familjer och med en framtid bortom synhåll. De lever alla den amerikanska mardrömmen.
Under efterkrigstiden och medborgarrättseran formades de afroamerikanska gängen som reaktion på de vitas förtryck, det fysiska och det strukturella. Men under de senaste fyra decennierna har gängkonflikterna i de allt mer homogena, svarta stadsdelarna skördat omkring 15 000 dödsoffer. Man dödar varandra. Och var fjärde ung man hamnar i finkan.
Peralta trycker på att det är ett amerikanskt problem, med rasismen som en huvudförklaring. Från slaveriet till äganderegler – som så sent som på 1950-talet hindrade vita från att sälja hus till svarta – till motarbetandet av afroamerikaners politiska mobilisering till demoniseringen av Den Unge Svarte Mannen. Och någonstans där under vägen kom crack.
Frågan är om det går att göra en sådan kausalkedja mellan a, b och c. Om det inte är att överskatta den sociala miljöns betydelse, framför det individuella valet och ansvaret.
– Det är precis den inställningen som hindrar vårt land från att hitta en lösning på det här problemet.
Kommentera