Många i Sverige idag har ingen aning om vem Dalida var. Det (ska erkännas) hade inte jag heller fram till för några år sedan då jag läste om henne i Anna-Lena Brundins utmärkta guidebok “Anna-Lena från Montmartre”. Sedan dess har jag som så många andra förtrollats av hennes glamourösa framtoning och hesa röst. Dalida hette egentligen Yolanda Gigliotti och växte upp i Kairo med italienska föräldrar. Hennes stora dröm var att bli filmstjärna så därför flyttade hon till Paris - staden där alla hennes drömmar skulle slå in.
Under 70-talet var hon Europas discodrottning och kallades The Golden Lady och Den etruskiska gudinnan. Hon har spelat in 1000 låtar på sju olika språk och sålt långt över 100 miljoner plattor. Dessutom är hon den enda kvinnan genom tiderna som lyckats fylla gigantiska Palais des Sports i Paris i hela tre veckor i sträck. Hon är också gränslöst avgudad i Egypten och Libanon där hon kallas “peace-singer” efter sin låt “Salma ya salama”.
Men trots sin enorma popularitet var hon inte lycklig. Brundin skriver så här:
“Alla trodde såklart att Dalida måste vara den lyckligaste på jorden, som var så rik och vacker, som hade lyckats med allt hon företagit sig. Men det var hon inte. Hon orkade inte le och hålla fanan högt längre. Hon kanske kände sig som ett skal, en myt, en bluff. Var finns jag? kanske hon frågade sig. Vart tog den lilla tuffa flickan från Kairo vägen? Till slut fick hon nog. Den tredje mars 1987 valde hon att, som det heter, dra ner ridån. Fimpade sin sista Rothmans och gick till sängs. För alltid. Hon blev femtiofem.”
Några år senare gjordes en enkät i Frankrike om vilken händelse som berört en mest. Etta blev Charles de Gaulle och tvåa blev Dalidas ensamma död. När jag var i Paris i höstas besökte jag hennes gravsten på Cimitière de Montmartre. Självklart var det ingen anonym liten stenplatta utan en staty i guld. Vad annars? Inget annat hade varit tillräckligt.
Kommentera