Foto: Olle Kirchmeier
Så var Where the action is slut för den här gången och jag nyser och knaprar ipren för fullt. Min franska kompis sa igår “jag kommer bli sjuk imorgon men det är priset man får betala för att se musik utomhus i Sverige”. Men en förkylning var det helt klart värt. Fever ray var lika fantastiska som jag hoppats på: bandet såg ut som absurda figurer ur Hieronymus Bosch helvetesskildringar. Och Karin Dreijer Andersson var klädd som en översteprästinna i lång svart klänning och hornförsedd schamankåpa. Det var som en uråldrig religös ritual med magiska förtecken: den tunga basen, de gröna laserstrålarna som regndropparna glittrade i och de vardagliga vardagsrumslamporna som lyste gyllengula som ufon genom röken. Underbart. En annan av kvällens höjdpunkter var Nick Cave som trots att han är född 1957 rockade med en till synes outömlig energi. Farande fram och tillbaka över scenen sparkade han och fäktade med de långa lemmarna och såg fortfarande oförskämt fräsch och stilig ut. En oväntat trevlig konsertupplevelse var annars Duffy. Jag är ingen fan av hennes ganska utslätade vita 60-talssoul. Men live var hon charmerande. Hon är pytteliten och jättesöt och ser med det stora blonda håret ur som Lucy i Dallas. Men hennes röst är stor - hon låter lite som en ung Bonnie Tyler snarare än sina förebilder The Shangri-Las. Dessutom var hon lika käck och publikvänlig som Dolly Parton. Gotta love it.
Kommentera