Förra gÃ¥ngen jag sÃ¥g Moz kring 2004 spelade han nästan bara lÃ¥tar frÃ¥n sin dÃ¥ aktuella skiva “Yor are the quarry”. Under gÃ¥rdagens spelning pÃ¥ Hovet i Stockholm spelade han tvärtom ganska fÃ¥ lÃ¥tar frÃ¥n nya skivan “Years of refusal” och mycket gamla hits. Klassiska The Smiths-lÃ¥tar som “This charming man” och “How soon is now” gör mig nyförälskad. Och ja, jag sjunger med i alla texterna! Trots att jag ogillar att sjunga i grupp…
Iklädd svarta byxor och skjorta bjöd han på en ovanligt rockig konsert med mycket ljuseffekter och med en backdrop med ett svartvitt fotografi föreställande en pekande karl. Jag har förgäves försökt lista ut vem denna hårding är, någon som vet? Tidigare har han använt sig av mugshots på brottslingar. Kan hända var detta också en skurk men det såg mer ut som en italiensk machoförfattare eller regissör. Eller kanske en politiker.
Morrans röst låter lika bra som någonsin och utförandet är proffsigt. Kompbandets rockiga stil känns dock onödig: halvdana bassolon och hårda riff tillför ingenting. Med sin fantastiska låtskattkista behöver Moz inte ta till sådana knep. Är det L.A som har påverkat honom? Eller handlar det om vanlig åldersnoja? Långt bort känns i alla fall den androgyna persona man är van att förknippa honom med.
Tyvärr känner man ocksÃ¥ att han är lite trött. NÃ¥gonstans gnager en känsla av att han inte längre tycker att det är lika kul och att anledningen till att han spelar alla hits är för att han behöver stÃ¥lar. Mellansnacken är korta och lite purkna och det enda extranumret är den briljanta “First of the gang to die”. SnÃ¥lt! En till lÃ¥t kunde han Ã¥tminstone ha kostat pÃ¥ sig.
Därför är det med blandade känslor som jag gÃ¥r därifrÃ¥n. Ã… ena sidan är jag om möjligt ännu mer övertygad om att Morrissey är en av pophistoriens bästa lÃ¥tskrivare och artister nÃ¥gonsin. Samtidigt känner jag mig lite besviken. När han sjöng “The world is full of crashing bores” fick jag nästan en känsla av att han menade sin publik. Men jag hoppas att jag har fel.
Kommentera