peopledigital.se » Man tänker sitt: Extramaterial

Man tänker sitt: Extramaterial

fredrikwenzelhenrikhellstrom

(eller: SVENSKA REGISSÖRER INSPIRERAS AV SATANISM)

“Man tänker sitt” är en av de bästa svenska filmerna, kanske DEN bästa, på mycket länge. Originell, eftertänksam, lämnar kvar lite att tänka på, sorglig men med något slags uppfordrande glädjebudskap, och slående vacker. Även om “budskap” knappast är någonting de två regissörerna Henrik Hellström och Fredrik Wenzel vill kännas vid.

“Filmen är inget påstående.” Vad den är, är ett förfaringssätt och en idéstruktur. Det handlar om att sluta leva på andras villkor, att frigöra utrymme runt omkring sig för att kunna formulera egna tankar. Att “tänka sitt”, ensam, att titta på och tolka sin omgivning, för att kunna fungera bättre i gemenskapen. Typ att vara sann mot sig själv. Att lämna torftigheten som kommer av att tanka ner energi i det man inte tror på. Alternativet är att koka över, inåt.

I “Man tänker sitt” får de fyra huvudpersonerna nog av sina tillrättalagda och anpassade liv i det snygga villasamhället, och bestämmer sig för att gå i motsatt riktning (ut i skogen).

Jag pratade med Hellström och Wenzel om filmen för det kommande numret av People som är ute i dagarna. De beskrev hur de båda två under samma period, för några år sedan, fick samma känslor förljugenhet och instängdhet, och bestämde sig för att “ta av masken”.

Fredrik Wenzel: Det var en mask som vi upplevde att vi bar jämt och ständigt. Jag föreställer mig att det inte kan vara helt sunt att alltid ha den på sig. Robert Bly kallar det för att vara “kopparledare”, att man är den människa som leder andras energier. I mitt fall har jag under min uppväxt tagit ansvar för situationer som jag egentligen inte har kunnat hantera, exempelvis mellan mina föräldrar. Att försöka leda bort det obehagliga så att det är trivsamt hela tiden. Jag har tagit på mig den rollen att leda det. Då förbrukar man väldigt mycket energi på saker man egentligen inte råder över, det vill säga andras rörelser och energier. Det är en sak jag har blivit bättre på under den här filmen. Nu tar jag inte ansvar för andras relationer. Det är ett vanligt drag hos människor.

Jag sa att det påminde om hur Erik Danielsson från black metal-bandet Watain resonerar. Han vill/måste hänge sig åt sina “mörka krafter” för att må bra, blomstra. Det är det otrygga och farliga som utvecklar.

Som svartmetallare betyder det förstås att han smetar in sig i blod och liksmink och inte bangar på att skära sig i armarna. Men det kan också ske på vardagsnivå, typ att bryta lagar, tabun och normer. Att inte ställa upp på hur andra vill att saker och ting ska funka. Hösten 2007 intervjuade jag honom om hans förhållningssätt och hans syn på ondska:

Ondska är det som står i vägen för att individen ska kunna utvecklas och transcendera. De flesta av västvärldens godhetsprinciper betyder bara förtryck i min värld. De förbjuder frispel och laglöshet över huvud taget, och motsätter sig nästan allting jag står för.

[...]

Fortfarande för några år sedan kunde jag sitta på tunnelbanan och dra mig för att sträcka mig över någon och ta upp en tidning. Så små är människans begränsningar. Det finns otaliga mönster att bryta och jag kan se en koppling till något mycket större. Just det handlar om att bryta en enkel social regel, men i förlängningen går det över i kriminella handlingar.

Och när jag gjorde jämförelsen i intervjun med Hellström och Wenzel (med förflutet som dödsmetalltrummis i Ablaze my sorrow) sa båda: Ja! Black metal och satanismen har varit en stor inspirationskälla till den här filmen.

Henrik Hellström: Jag blir lättad när ett rum fylls av dödsmetall. Jag känner mig inte längre ensam i de känslor som leder till övertryck och kollaps. Jag älskar hur dödsmetallen kan måla upp ett landskap av sorg, som är en så stor del av att vara människa. Och genom sorg finns glädjen, genom sorg finns livet. Det finns något väldigt lustfyllt i det de skapar. Det var en stor inspirationkälla när vi skrev den här filmen. Andra kanske kan uppleva det som mordiskt svårmod men vi tycker att det fyller sin funktion. Det är inget fult eller fel i det. Det finns ingen pose i det.

Fredrik Wenzel: Jag såg Sunn O))) på Debaser för ett tag sen, en fantastisk konsert. Efteråt när det var över – och de hade spelat plågsamt högt, så att bröstet kändes som att det skulle sprängas – gick jag till baren och pratade med en som jobbade där. Hon frågade mig om jag på allvar kunde säga att jag tyckte att det var bra. Hon hade hört oväsen. Men det handlar inte om det är bra. Det handlar om glädjen över att man kan göra det här. Helt plötsligt öppnar sig ett nytt universum; man kan göra så här också, och Nike kommer aldrig att sponsra. Det finns inget direkt ekonomisk värde eller profit i det, utan det bygger på något helt annat, en helt egen drift och passion.

Eller som han skriver i sin mer buskisbetonade “litterära sjutumssingel” på Loyal Press, med samma namn som filmen:

De e tillväxt och det har inget med våld o pengar att göra. Tillväxt är sånt som växer inifrån o låt inte nån jävla livsförnekare från SEB säga annat.