
(eller: SVENSKA REGISSĂRER INSPIRERAS AV SATANISM)
“Man tĂ€nker sitt” Ă€r en av de bĂ€sta svenska filmerna, kanske DEN bĂ€sta, pĂ„ mycket lĂ€nge. Originell, eftertĂ€nksam, lĂ€mnar kvar lite att tĂ€nka pĂ„, sorglig men med nĂ„got slags uppfordrande glĂ€djebudskap, och slĂ„ende vacker. Ăven om “budskap” knappast Ă€r nĂ„gonting de tvĂ„ regissörerna Henrik Hellström och Fredrik Wenzel vill kĂ€nnas vid.
“Filmen Ă€r inget pĂ„stĂ„ende.” Vad den Ă€r, Ă€r ett förfaringssĂ€tt och en idĂ©struktur. Det handlar om att sluta leva pĂ„ andras villkor, att frigöra utrymme runt omkring sig för att kunna formulera egna tankar. Att “tĂ€nka sitt”, ensam, att titta pĂ„ och tolka sin omgivning, för att kunna fungera bĂ€ttre i gemenskapen. Typ att vara sann mot sig sjĂ€lv. Att lĂ€mna torftigheten som kommer av att tanka ner energi i det man inte tror pĂ„. Alternativet Ă€r att koka över, inĂ„t.
I “Man tĂ€nker sitt” fĂ„r de fyra huvudpersonerna nog av sina tillrĂ€ttalagda och anpassade liv i det snygga villasamhĂ€llet, och bestĂ€mmer sig för att gĂ„ i motsatt riktning (ut i skogen).
Jag pratade med Hellström och Wenzel om filmen för det kommande numret av People som Ă€r ute i dagarna. De beskrev hur de bĂ„da tvĂ„ under samma period, för nĂ„gra Ă„r sedan, fick samma kĂ€nslor förljugenhet och instĂ€ngdhet, och bestĂ€mde sig för att “ta av masken”.
Fredrik Wenzel: Det var en mask som vi upplevde att vi bar jĂ€mt och stĂ€ndigt. Jag förestĂ€ller mig att det inte kan vara helt sunt att alltid ha den pĂ„ sig. Robert Bly kallar det för att vara “kopparledare”, att man Ă€r den mĂ€nniska som leder andras energier. I mitt fall har jag under min uppvĂ€xt tagit ansvar för situationer som jag egentligen inte har kunnat hantera, exempelvis mellan mina förĂ€ldrar. Att försöka leda bort det obehagliga sĂ„ att det Ă€r trivsamt hela tiden. Jag har tagit pĂ„ mig den rollen att leda det. DĂ„ förbrukar man vĂ€ldigt mycket energi pĂ„ saker man egentligen inte rĂ„der över, det vill sĂ€ga andras rörelser och energier. Det Ă€r en sak jag har blivit bĂ€ttre pĂ„ under den hĂ€r filmen. Nu tar jag inte ansvar för andras relationer. Det Ă€r ett vanligt drag hos mĂ€nniskor.
Jag sa att det pĂ„minde om hur Erik Danielsson frĂ„n black metal-bandet Watain resonerar. Han vill/mĂ„ste hĂ€nge sig Ă„t sina “mörka krafter” för att mĂ„ bra, blomstra. Det Ă€r det otrygga och farliga som utvecklar.
Som svartmetallare betyder det förstÄs att han smetar in sig i blod och liksmink och inte bangar pÄ att skÀra sig i armarna. Men det kan ocksÄ ske pÄ vardagsnivÄ, typ att bryta lagar, tabun och normer. Att inte stÀlla upp pÄ hur andra vill att saker och ting ska funka. Hösten 2007 intervjuade jag honom om hans förhÄllningssÀtt och hans syn pÄ ondska:
Ondska Àr det som stÄr i vÀgen för att individen ska kunna utvecklas och transcendera. De flesta av vÀstvÀrldens godhetsprinciper betyder bara förtryck i min vÀrld. De förbjuder frispel och laglöshet över huvud taget, och motsÀtter sig nÀstan allting jag stÄr för.
[...]
Fortfarande för nÄgra Är sedan kunde jag sitta pÄ tunnelbanan och dra mig för att strÀcka mig över nÄgon och ta upp en tidning. SÄ smÄ Àr mÀnniskans begrÀnsningar. Det finns otaliga mönster att bryta och jag kan se en koppling till nÄgot mycket större. Just det handlar om att bryta en enkel social regel, men i förlÀngningen gÄr det över i kriminella handlingar.
Och nÀr jag gjorde jÀmförelsen i intervjun med Hellström och Wenzel (med förflutet som dödsmetalltrummis i Ablaze my sorrow) sa bÄda: Ja! Black metal och satanismen har varit en stor inspirationskÀlla till den hÀr filmen.
Henrik Hellström: Jag blir lÀttad nÀr ett rum fylls av dödsmetall. Jag kÀnner mig inte lÀngre ensam i de kÀnslor som leder till övertryck och kollaps. Jag Àlskar hur dödsmetallen kan mÄla upp ett landskap av sorg, som Àr en sÄ stor del av att vara mÀnniska. Och genom sorg finns glÀdjen, genom sorg finns livet. Det finns nÄgot vÀldigt lustfyllt i det de skapar. Det var en stor inspirationkÀlla nÀr vi skrev den hÀr filmen. Andra kanske kan uppleva det som mordiskt svÄrmod men vi tycker att det fyller sin funktion. Det Àr inget fult eller fel i det. Det finns ingen pose i det.
Fredrik Wenzel: Jag sĂ„g Sunn O))) pĂ„ Debaser för ett tag sen, en fantastisk konsert. EfterĂ„t nĂ€r det var över â och de hade spelat plĂ„gsamt högt, sĂ„ att bröstet kĂ€ndes som att det skulle sprĂ€ngas â gick jag till baren och pratade med en som jobbade dĂ€r. Hon frĂ„gade mig om jag pĂ„ allvar kunde sĂ€ga att jag tyckte att det var bra. Hon hade hört ovĂ€sen. Men det handlar inte om det Ă€r bra. Det handlar om glĂ€djen över att man kan göra det hĂ€r. Helt plötsligt öppnar sig ett nytt universum; man kan göra sĂ„ hĂ€r ocksĂ„, och Nike kommer aldrig att sponsra. Det finns inget direkt ekonomisk vĂ€rde eller profit i det, utan det bygger pĂ„ nĂ„got helt annat, en helt egen drift och passion.
Eller som han skriver i sin mer buskisbetonade “litterĂ€ra sjutumssingel” pĂ„ Loyal Press, med samma namn som filmen:
De e tillvÀxt och det har inget med vÄld o pengar att göra. TillvÀxt Àr sÄnt som vÀxer inifrÄn o lÄt inte nÄn jÀvla livsförnekare frÄn SEB sÀga annat.

HÀr kan du lÀsa hela artikeln om Watain, frÄn People 2007 #9.
Och hĂ€r kan du lyssna pĂ„ Watains feta “Devil’s blood” (Spotify).
“Man tĂ€nker sitt” har biopremiĂ€r den 21 augusti.



Kommentera