Av olika anledningar skjuts premiärdatum för filmer ibland fram några månader, ända upp till ett halvår. Så var det med Johnny mad dog som jag skrev om i Peoples marsnummer. Den började visas först i fredags.
Det är en ansträngande film där 11-åringar skriker sig hesa samtidigt som de riktar ett automatvapen i ansiktet på dig under en och en halv timme. Så här skrev jag om den i vintras.
Hela filmen är otäck. Ett gäng barnsoldater knutna till i den regeringsfientliga gerillan drar fram längs den liberianska huvudstaden Monrovias gator. De våldtar, skjuter och dödar urskillningslöst. Adrenalinstinna och dehumaniserade till nollställdhet, tungt beväpnade och klädda i lager av plundringsgods är de själva sinnebilden av terror.
Men det är särskilt två sekvenser som sticker ut. Kanske som andningspauser i det ständiga larmet av eldgivning och hesa gapskrik.
En av soldaterna bär en bergsprängare i ett band över ryggen. Vid ett tillfälle ekar Martin Luther Kings “I have a dream”-tal ut över en torr kyrkogård. Vid ett annat fylls luften av Joell Ortiz-verser över konstrockarna Battles “Leyendecker”, medan truppen glider fram längs gatorna med höjda automatvapen, på jakt efter nästa drabbning.
Bilden, situationen och sammanhanget står i en sådan total kontrast till ljudet. Och det är, ja, drabbande.
Kommentera