Samtidigt som tidningar och bokförlag går loss på kortromaner och twitterprosa vill vi på peopleredaktionen slå ett slag för böcker med långa meningar och stora anspråk. Inför sommarens ledighet åkte vi hem till en eklektisk samling författare (eller en haffade vi på vägen mot gotlandsfärjan) för att tala läsupplevelser. Från de tidiga skälvande stegen in i böckernas värld till de största inspirationskällorna.
Varje dag denna vecka kan ni läsa en ny författare berätta om sina favoriter i bokhyllan. Först ut är queerlitteraturens räddare Eli Levén. Senare i veckan är det dags för unge debutanten Måns Wadesjö, klassikerbloggaren Elise Karlsson, westernuppdateraren Pauline Wolff och chicklitstorsäljaren Jenny Leeb.
ELI LEVÉN
Lägenheten i Årsta är bohemiskt smulig. Rosa plastleksaker, skrumpnade nektariner och en bokhylla full av ”böggubbar” och feminister, Dennis Cooper och Mare Kandre. Över den sammetsröda soffan har Eli Levén nålat upp renässansmålaren Il Sodomas version av Sankt Sebastian, genomborrad av pilar. Det var i denna fagre yngling tillika bögarnas skyddshelgon som Eli hittade sin historia när han råkade på honom i en rysk tecknad 60-talsfilm.
– Han var kanske med under en sekund men jag blev så drabbad att jag pausade och fick hjärtklappning. När jag tänker på Sankt Sebastian ser jag ett slags mod och lugn och någon slags stolthet i fallet.
Eli sitter ihopkrupen i soffan. Han talar långsamt och rör sig eftertänksamt. Ibland möter han min blick och ibland skrattar han med en hand över munnen. Detta är en författare som precis gick ut Biskops Arnö men redan haft fyra förlag som slagits om hans gunst, en film med boken som förlaga är under inspelning och så även ett K Special (båda signerade Esther Martin Bergsmark som gjorde dokumentären ”Maggie vaknar på balkongen”).
För tre år sedan var han djupt nere i en depression, lämnade knappt lägenheten och gick på mediciner som gjorde honom halvtokig nog att våga börja skriva.
- Det handlade om att välja liv och död så jag bestämde mig för att vara stolt och att ta mig själv på allvar. Det var som att jag vaknade upp på gatan utan kläder med en konstig hatt och så var jag tvungen att gå hem och skulle göra det snyggt.
Och snyggt blev det. Elis prosa är associativ, flytande poetiskt och omöjlig att värja sig mot. ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats” är en berättelse om makt, kön, identitet och utanförskap. Han kallar den själv en räddningsaktion, ett manifest och ett starkt moraliskt ställningstagande.
– Jag ville väl… representera min sort. Ta plats som en född man/pojke som inte solidariserar med manligheten. Jag ville ta de pojkpersoner som fanns i en del av de böcker som berört mig och skriva om historien för dem. De blev alltid så objektifierade, och de var så tysta och hjälplösa. Huvudpersonen i min bok är också utsatt men han talar med väldigt stark röst.
Romanen berättar pojktanten Sebastians livshistoria. Den följer honom fram tills han vaknar upp en morgon när han är 19 år och finner att hans själv är bortrationaliserat.
– De här pojktanterna är en utrotningshotad art. Jag har haft många vänner som varit små flickpojkar och tanter men som släpper det efter 20. Då brukar upplevelsen bli allt för smärtsam, skulle du hålla kvar i ditt jag så ställer du dig utanför alla könskategorier som går igen i samhället.
Jean Genet “Tjuven och kärleken” (1948)
Om man inte är så familjär med camp estetik är väl Genet det första man brukar tänka på när man läser mig. Jag hittade den på ett antikvariat i Södertälje när jag var femton år. Jag hade inga vänner så jag brukade gå runt och bläddra i böcker. Tror att det stod ”Homosexualitet och kriminalitet” på omslaget. Den öppnade verkligheten för mig, hur man kan vända och vrida på saker. Att de inte bestämt måste upplevas på ett bestämt sätt.
Elifriede Jelinek ”Pianolärarinnan” (1983)
När hon vann Nobelpriset tyckte jag att hon var så himla ball. Men jag var livrädd att läsa henne för jag trodde aldrig jag skulle förstå ett skit. Sen lånade en kompis mig ”Pianolärarinnan” och kändes bara befriande att läsa den. Huvudkaraktären är en sådan person som jag blir attraherad av. Jag har vänner som har liknande drag - minus det självdestruktiva – dominanta, starka och intelligenta tjejer. Jag inspireras av hennes humor men om jag läser den högt för andra personer kan jag få dåligt samvete för att de ser lite ledsna ut. Det finns humor men man måste kanske ha en viss trygghet för att kunna våga skratta åt den.
Sarah Kane (1990-tal)
Det är en engelsk dramatiker som dog när hon var 27 - som alla gör. Hon skriver väldigt svart och högmodigt med en hänsynslös röst. I hennes pjäser skriker folk av desperation och liksom sträcker sig uppåt. Kanske är det här det närmaste man kommer frihet. Jag tror hennes pjäser hör hemma i engelskt 90-tal. De är lätta att läsa som dramatik, det är händelserikt och dramatiskt. Jag vill särskilt rekommendera en som heter ”Crave” som ska sättas upp på Dramaten i september.
”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats” släpps i februari på Nordstedts. Till dess kan man läsa ett utkast till första kapitlet i ALT#2.
Kommentera