Efter att ha tillbringat en helg i Oslo (som blev något längre på grund av det numera famösa tågkaoset) kan jag konstatera två saker (förutom att öl och cigg är hutlöst dyrt och bör ransoneras efter bästa förmåga):
1. Norrmännens kärlek till hedonistiska syntar för mest tankarna till någon form av 80-talsporr, ja, man blir generad. Kanske har det med A-ha att göra? Donkeyboy kändes som en farligare, muterad version av Jonas Brothers, när de sprang runt i pastelliga färger på en av de större scenerna på festivalen By:larm i helgen. Fånigt.
Nils Bech, Norges svar på Patrick Wolff, levde inte upp till det konceptuella konstnärskapet som han odlat kring sin musik - det fanns inte ett spår av det i scenframträdande. I den överfulla källarlokalen hoppade han omkring i en keps som han vänt bak och fram, som en avdankad rappare ur det äldre gardet, och jag insåg hur slit-och-slängig hans klubborienterade electrodisco är. Lite som Name The Pet, faktiskt. Funktionellt - om du är full.
Nej, norrmännen bjöd inte på så mycket bra musik, det mesta var riktigt dåligt. Det var lite taffligt, lite snällt, lite tråkigt, lite för många covers. Var man än tittade såg man Erlend Øye stå och trula i ett hörn.
2. Svensk pop stod däremot högt i kurs hos norrmännen. Aldrig har jag sett så lite av en Ingenting-spelning (och då fick jag ändå två chanser). Fotbollshuliganer som skränade och slog med händerna till “Halleluja” skymde sikten, en dam knackade takten med käppen till “Medan vi sov”, medan Krunegård åkte tillbaka till Sverige.
The Tiny gjorde en trevande, men fin spelning på fredagen för ett trettiotal lyssnande. Efterklang likaså.
Men det jag kanske helst tar med mig hem är isländska Seabears skiva “We built a fire” och landsmannen Jóhann Jóhannsson.
Trots inflation är det på Island jag vill vara en dag som denna.
Kommentera