“Ångrarna” är en film som varit en teater som tog sin början i ett radioinslag. Det hela började 2005 då Marcus gjorde programmet “Flipper” där en man, Mikael, berättade om hur han ångrat sitt könsbyte och nu höll på att byta tillbaka. Dagen efter hörde Orlando av sig och berättade en liknande historia. Efter fem års arbete kring ångerproblematiken är nu Marcus Lindeen klar med filmen av teatern av radioinslaget. Och det är en excellent, respektfull och rörande avslutning på ett genreexperimenterande projekt. Jag satt helt tagen i biosalongen och lämnade visningen med både ett litet hopp i hjärtat och en vördnad för Mikeal och Orlando som berättar så otvunget och personligt om nojor och känslor de länge valt att hålla hemligt. Här kommer fyra frågor till regissören, Marcus Lindeen.
Du har jobbat med “Ångrarna” i radio, teater och filmmediet i fem år nu - Det är väldigt lång tid och väldigt olika medieformer du använt för att gå djupt i de Orlando och Mikaels livsval. Vad är det som fortfarande fascinerar dig i historierna?
– Det är nog för att jag hela tiden inser hur universella deras historier är. Vilket är rätt fascinerande. I en så extrem historia som att byta kön - inte en gång utan två gånger - gömmer sig något som alla känna igen sig i: Rädslan för att välja fel. För att man en dag ska inse att man borde stannat hos första kärleken, testat att bo i ett annat land, utbildat sig till något annat. Ångrarnas historier handlar om när det misslyckade valet är så stort att man tappar bort sig själv på vägen.
Både Orlando och Mikael (och även du själv) måste ha utvecklats mycket genom att jobba tillsammans under så lång tid - båda huvudpersonerna framträder nu i bild och har vågat visa fler delar av sina liv, i teatern gestaltades de av skådespelare - hur har det varit att gå igenom den här processen tillsammans?
– Det har tagit jättelång tid att bygga upp förtroendet. Om jag inte hade gjort pjäsen, så tror jag aldrig de skulle låtit mig filma dem. Efter att ha sett teaterföreställningen så insåg de att jag inte ville hänga ut dem. Att jag skulle behandla deras historier med respekt. Men i filmen har jag faktiskt anställt de som skådespelare. För att kunna jobba mer ingående och öppet med dem. Det fungerade fint. Eftersom de hela tiden visste vad jag ville ha ut. Massa omtagningar, regi och ett helt filmteam i studio. Det är inte alla som skulle klarat av det.
I slutet finns det en väldigt rörande scen där de konstaterar att trots att de levt ett utsatt liv så är de kanske en del av framtidens människa, där könet inte längre spelar samma avgörande roll. Tror du själv att könsöverskridande identiteter kommer att bli mindre stigmatiserade i framtiden?
– Hm. Svår fråga. Jag hoppas det. Att framtiden ska kunna erbjuda ett bredare register. Inte så hårt uppdelat och begränsat som det är nu. Det är ju inte bara Mikael och Orlando som känner sig obekväma i den här uppdelningen. Även om de flesta av oss inte längtar efter att byta kön utan kanske bara av en större gråskala. Men tyvärr tror jag lite att det är en utopi. Att vi på grund av våra kroppar alltid kommer grovsortera oss själva i kvinnor och män. Även om det kanske kan komma nya tider och samhällen, där normerna förskjuts. Men vi kommer glömma och titta på kropparna och hamna på noll hundra gånger om. Sorry.
Gissar att det inte blir ngn “Ångrarna - konstprojektet”, så vad ska du göra härnäst?
– Just nu skriver jag två nya pjäser. Den ena ska jag regissera på Riksteatern i höst. Det kommer bli en aktualitetsbaserad dokumentärpjäs som ska turnera i Sverige och Finland under hösten. Den andra ska jag regissera nästa år på Stadsteatern. Där blir det mer en återblick i historien. Idag har jag suttit med bomullshandskar och bläddrat i ett dokumentarkiv.
“Ångrarna” har premiärfest ikväll, tisdag, på AG. Sedan tävlar den om stora priset under Tempos dokumentärfilmsfestival. “Vanlig” premiär på Bio Rio den 18 mars.
Kommentera