Inför Daniel Gilbert spelning på Debaser på fredag kör vi här en favorit i repris. En intervju med den ombesjungne orkanen och forne BD-medlemmen, från People #10!
Han har lånat ut sitt namn till Broder Daniel och stått vid Håkan Hellströms sida sedan första demon. Efter närmare två decennier i strålkastarljuset släpper Daniel Gilbert sitt debutalbum. Oviljan att anpassa sig är lika stor nu som under BD-tiden.
Musiktidningen Novells porträtt av Daniel Gilbert och hans ”ruttnande hjärta” är bland de mest drabbande jag läst inom svensk musikjournalistik de senaste åren. Med Stampens kyrkogård som fond målas bilden av en ödmjuk och vital men krisande människa fylld av sorg, med en tickande bomb inuti bröstet till följd av ett hjärtfel, upp. Sedan han bildade Broder Daniel tillsammans med Henrik Berggren och Håkan Hellström, utanför ett grått klassrum under högstadiet i Göteborg på 80-talet, har han badat i strålkastarljusets sken. Fast ändå alltid stått bredvid, med hjärtslagen inbäddade i de varsamma gitarrslingorna. Fram till nu.
I mellandagarna släpps hans egen debut “New african sports, soul café club no # 1″, döpt efter ett hak på Andra Långgatan i Göteborg, som på 80-talet serverade öl till en då 15-årig Daniel. Albumet beskriver han som ett livslångt hopkok av influenser – från 60-talscountry och Nick Cave vidare till gammal punk och Fleet Foxes.
– Det är mest en slump att det blivit en skiva. Jag har skrivit låtar de senaste tio-femton åren, men mest för egennytta. Några har hamnat hos Håkan, andra i lådor. Musiken har alltid varit en fin bonus i mitt liv, aldrig ett karriärsval, säger Daniel Gilbert på telefon, sittandes i morgonrock i sitt hem i Majorna. Då och då hörs ett puffande ljud. Jag gissar att han röker. En hel del.
Han har bollat texter och låtar med Håkan Hellström sedan första demoinspelningen 1999 och fått låten ”Hurricane Gilbert” tillägnad sig. Dessutom gästar han Theodor Jensen på hans senaste skiva ”Tough love”.
– Det är ganska lustigt att det blev så mycket av Broder Daniel, att alla fortsatt och lyckats på sitt sätt. Fast det är nog lite slumpen, det med. Då var musiken mer ett uttrycksmedel än ett mål. De där alienationskänslorna har jag fortfarande kvar, även om jag har ett bättre förhållningssätt till dem i dag.
Om det går bra för dig nu, kommer du att lämna Håkan då?
– Nej, det tror jag inte. Jag är helt övertygad om att det kommer att finnas plats för båda. Det ska bli kul att åka ut i minibuss och spela på små ställen igen. Nu gör man det mer för andras skull än sin egen. Under de tidiga Broder Daniel-spelningarna handlade det mest om festen. Vi skulle ha skoj och röja, det var det viktiga.
Kommentera