I morgon har dokumentären “Som en pascha”, om Europas största bordell i Köln, premiär på Bio Rio i Stockholm. I Peoples aprilnummer berättade regissören Svante Tidholm om arbetet med filmen. Här är intervjun igen:
“Pascha” är det turkiska ordet för ”kung”. Det är också den känsla som 150 prostituerade kvinnor varje dag säljer till över 700 sexköpande män på Kölnbordellen med samma namn, Europas största. Sommaren 2006, under ett besök i staden för fotbolls-VM, åkte regissören Svante Tidholm till huset för att påbörja filmandet av vad som skulle bli dokumentären ”Som en Pascha”. Målet var att försöka förstå hur en sexköpare tänker. Det han möttes av var en elva våningar hög betongmonolit med egen läkare, frisör, manikyrsalong och dygnet runt-öppen restaurang för de prostituerade, kundrabatt för pensionärer och golfspelare, hela våningar vigda åt specifika preferenser – asiater, transvestiter och en “snabbis”-våning med pengarna tillbaka-garanti till den som inte får orgasm – och en nattklubb där artister som 50 cent har uppträtt.
– Det var helt överväldigande första gången jag gick in. Hur stort det var, hur många män som gick dit. Det gick inte att tänka klart. Där och då gjorde jag mitt livs sämsta intervjuer.
Under de följande tre åren gjorde Svante ytterligare elva besök på Pascha, oftast några dagar åt gången, där han följde vardagen i huset, främst genom de anställda kvinnornas perspektiv (männen som gick dit var svåra att få med i filmen och varken kvinnliga sexköpare eller manliga prostituerade existerade).
– En sak jag upptäckte under processen var hur mycket det handlar om andra saker för männen än bara sex. Ofta kändes det som att många gick dit bara för att få komma nära och prata med en kvinna, sen hade de sex också för att bete sig som ”riktiga män”.
”Som en Pascha” hade premiär på Göteborgs filmfestival tidigare i år och har sedan dess visats på flera andra festivaler. Dessutom har det vid två tillfällen hållits speciella visningar i riksdagen, en av dem arrangerad av ett nätverk för manliga riksdagsledamöter. Visningarna var välbesökta, men bara av kvinnor.
– Uppenbarligen har män svårt att ta till sig de här frågorna. Men vi måste verkligen börja prata om vad vi gör i den här världen. Det är patetiskt att det ska vara upp till kvinnor att förändra vårt beteende.
Samtidigt är Svantes ambition med filmen att problematisera snarare än klandra och han tror att vägen till förändring går via diskussion.
– Ett av männens största problem är att vi är så dåliga på att prata om oss själva. Jag tror inte att det går att förändra sådana här problem genom att skälla och hota. Jag tror på kärlek. Trots att vissa beter sig som idioter är den enda lösningen att faktiskt lyssna och diskutera. De flesta människor är kapabla att komma till insikt bara de ges lite tid och någon som lyssnar.
Kommentera