Efter sex innehållsrika år med bland annat sms-konst och extremt mycket sågande är det dags för konstnären Karin att ta farväl av Mejan och ägna sig åt några välbehövda sommarveckor fyllda av kaffesörplande och framtidsplanering. Men innan dess ska del två av hennes examensprojekt bli klart.
Du visade precis upp del ett av ditt slutprojekt ”Till min stora förvåning visade det sig, att alltsammans var på riktigt”. Verket bestod av alla dessa små fotoprydda kuber – vad vill du säga med dem?
–Varje kub har en del av ett foto klistrat på sig. Från början var min avsikt att bygga om de ursprungliga bilderna till en helt ny bild som skulle föreställa en lögn, till exempel en plats jag aldrig varit på. Men det slutade med att jag lät personerna på bilderna få rätt att bestämma hur verket skulle se ut. De byggde bilder, texter och skulpturer av klossarna och det hela såg olika ut varje dag under utställningsperioden. För mig handlade det då mycket om att lämna över kontrollen till andra vilket jag tycker är väldigt obehagligt.
Det måste ha tagit extremt lång tid att göra alla kuber, det är ju närmare 20 000 stycken?
– Jag stod och sågade i ungefär en och en halv månad och sen tog det ytterligare ett antal månader att limma och skära ut bilderna. Men det var kul. Känslan av hederligt arbete som jag oftast saknar när jag håller på med konst infann sig ganska snart och jag kunde sätta mig lite sådär bredbent uppe i ateljén efter en dag i träverkstaden och känna mig nöjd med produktionstakten. Jag ville inte sluta fast jag egentligen var färdig. Hade jag flera år till på mig skulle jag göra hundratusen. Jag känner mig hemma med idiotin i att lägga ner så bisarrt mycket tid på något som kanske inte ens blir bra. Vad det blir av kuberna i del två är alltså det som kommer att visas på avgångsutställningen.
Kommentera